Vi har haft en fantastisk sommar på Hälsingegården med Lammkatedralen! Tack för alla uppmuntrande ord för att ni kom i tusental och njöt av platsen. Vuxna och barn! Nu fortsätter vi! I höst blir det Äpplets dag, bakkurser, föredrag och mycket mer. Info kommer!

Sedan tjälen gick ur jorden har arbetet pågått för fullt med att återskapa en genuin trädgård. Vår duktiga trädgårdsmästare Ingrid har haft hjälp av de två Linderödsgrisarna Madde och Vickan, som luckrat jorden och ätit upp ogräset.

När salladen och örterna växt till sig blir de givetvis del av pålägget på sommarcaféets smörgåsar.

I början av juni var trädgårdsvisionären Hannu Sarenström här och höll ett bejublat föredrag. Läs om han intryck av platsen på Hannus blogg (öppnas i ett nytt fönster).

Läs också artikel i tidningen Ljusnan om Hälsingegårdens trädgård! Klicka här (PDF).

Se mer av trädgården på trädgårdsmästarens bilblogg.

Exklusiv helgkurs med Stefan Berg den 4- 5 september. Två heldagar inklusive föredrag om kulturarvet, rundvandring, luncher, fika och mycket bröd att ta med hem. Begränsat antal platser. Pris 3.500 kr/person. Boka plats här.

Vissa av våra djur är starkt utrotningshotade och därför är det viktigt att de får fortsätta att hållas i småskalig produktion.

Allmogefår

Våra får är av raserna Helsingefår och Gestrikefår.
Allmogefår är ett samlingsnamn för raserna Dala Pälsfår, Roslagsfår, Gestrikefår, Helsingefår, Klövsjöfår, Svärdsjöfår, Värmlandsfår och Åsenfår. Dessa lantrasfår är en rest av alla de får som levt i Sverige sedan 500-talet. Ibland brukar man kalla dem för medeltida eftersom de är Sveriges äldsta fårras. Ull från äldre typ av allmogefår har bl.a. hittats i medeltida kyrkovävnader.

Under senare delen av 1800-talet och under industrialismen började antalet inhemska får att minska i Sverige. Istället för de små, härdiga och allsidiga får som hållit landsbygdens folk med kött, skinn och ull importerades får med ull som passade moderna spinnmaskiner och djur med hög och snabb köttproduktion. De små härdiga och allsidiga fåren försvann till förmån för import av nya raser vars ull passade spinneriets maskiner och större köttraser vars lamm gav högre slaktvikt. Numera importeras ca 70% av allt lammkött, det gäller även ull och skinn.

De behändiga allmogefåren är ofta sociala till sättet och lämpar sig bra att hålla i mindre flockar. Varje får har sin unika päls i en naturlig färgskala från natursvart till brunt och grått och vitt i olika nyanser. De betar gärna sly, örter och gräs och klarar galant att gå i ojämn terräng som kulturlandskap eller skog. www.allmogefaret.se

Ull

Ullen är mycket stark eftersom fibrerna är både långa och korta och därför hakar i varandra. Det gör att produkterna blir mer hållbara. Ullen som också har en fin lyster och glans lämpar sig både till stickning, tovning och vävning. På gården säljs 2-trådigt svenskspunnet ekologiskt ullgarn av hög kvalitet. Genom att använda produkter av de utrotningshotade allmogefåren stöder du deras fortsatta liv.

Skinn

Skinn från allmogefår är vackra, ursprungliga och varma. Varje skinn har en unik färgskala. Natursvarta, bruna, brokiga, ljust grå kanske med vita inslag. Vackra i hemmiljö eller bara att njuta av. Dessutom behöver de inte skötas eller matas. Våra ekologiska lammskinn bereds i Hälsingland på gammalt vis med salt och alun. De innehåller varken krom, färgämnen eller giftiga kemikalier. Därför är de också lämpliga för barn.

Kulturlandskap

Genom naturbete bidrar djuren till den biologiska mångfalden. Många växter är beroende av att betas för att överleva som art. Genom att välja svenska lammprodukter så gynnar du vår landsbygd och dess kulturlandskap med öppna beteshagar, biologisk mångfald och ängsmarker. Något som är viktigt för både upplevelse, kropp och själ.

Helsingefår

En liten grupp individer hittades i början 1987 hos bröderna Olanders i Mållångsstuga, Hälsingland. En annan liten grupp härstammar från Gene Fornby och är ursprungligen från Boltjärn. Denna grupp av Helsingefår är unika då flera av dem har ”skillingar på halsen”. Håkan Hallander skriver i boken Svenska Lantraser att fåren på 1800-talet hade små spenar under hakan. Helsingefåren har lite högre ben än Gestrikefåren och lite annorlunda huvuden. De har en stor variation i färg och teckning allt ifrån brunt, svart, grått och brokiga med inslag av vitt. Helsingefåren är trevliga och blir oftast mycket tillgivna. Tackorna är kulliga. Baggarna kan både vara kulliga och behornade. År 2009 fanns det ca 643 djur i 58 besättningar.

Gestrikefår

Gestrikefåren är en gammal typ av allmogefår med ursprung från en liten flock på sju individer från trakten kring Mörtebo, Ockelbo och Järbo i Gästrikland. Färgerna är varierande, alltifrån gråvitt till svart och brokigt.

Av alla allmogefår är det endast gestriketackorna som kan ha horn. Stiliga sådana som vittnar om gamla tider, då det var vanligare med behornade tackor. Men det finns även kulliga tackor. Oftast får de tvillinglamm men även trillingar. Liksom Helsingefåren blir de ofta mycket tama och keliga.

Både Helsingefår och Gestrikefår är starkt utrotningshotade och ska hållas åtskilda som olika raser.

De bevaras i genbank i föreningen Svenska Allmogefår.

År 2009 fanns totalt 332 djur i 31 besättningar.

Starkt utrotningshotad = under 1000 individer

I hela världen finns det idag 4000 djurarter och 23000 växtarter som är starkt utrotningshotade.

Linderödssvin

Våra gyltor heter Vickan och Madde och är födda  vintern 2009.

Förr i tiden fanns olika typer av lantrassvin i Sverige. Skogssvinet och hussvinet var två typer som gick att urskilja. Linderödssvinet liknar mest hussvinet i kroppsformen men har skogssvinets färgvariation. På 1950-talet tog Skånes Djurpark tillvara på några brokiga svin av den gamla typen från Linderöd i Halland. Men först 1992 började arbetet med att registrera Linderödssvinen i Sverige.

Rasen är väl anpassad för det svenska klimatet och vistas gärna utomhus året om. För att klara vintern och hålla kylan borta behöver grisarna mycket mat och halm. Under sommaren vältrar de sig gärna i en gyttjepöl, eftersom grisar inte kan svettas.

Förutom gräs, olika rötter, ogräs och annat som grisarna bökar fram när de är ute stödfodrar man dem med grovt kornmjöl och havrekross som blandas till en gröt. Men naturligtvis blir de glada för hushållsrester. Grisen är en allätare och en utmärkt foderomvandlare från spannmål och biprodukter till kött. Under mejeriernas uppsving på 1830- talet hade många mejerier egna svinbesättningar som utfodrades med vassle.

Grisarna är mycket bra på att bereda mark, både om man vill ha ett nytt trädgårdsland utan rotogräs och brännässlor eller om man vill ha hjälp med att röja i skogen. Kommer grisen lös kan den däremot vara svår att fånga. Grisen är svår att lyfta och bra på att skrika, därav uttrycket ”skriker som en stucken gris”.

I Sverige finns ca 1,7 miljoner grisar, av dessa är mindre än 300 registrerade linderödssvin. Detta gör rasen till en mycket bevarandevärd och starkt utrotningshotad svensk lantras med stora variationer i färg och teckning. www.landtsvinet.nu

Linderrödssvinet är Slowfoodklassad, vilket innebär att grisen växer långsammare än vanliga slaktsvin och har en rikare smak- och köttsammansättning.

Hedemorahöns

På 1970-talet var de flesta av våra svenska lantrashöns på väg att försvinna då de blev korsade med värphybrider. Men en besättning gamla lanthöns hittades i sista stund och togs tillvara av Viola Forsberg i Hedemora. Dessa höns är härdiga, lugna och är duktiga på att ruva fram nya kycklingar. Det är något hybridhöns inte vet hur man gör. En hönas livstid är upp till 10-12 år till skillnad från en industrihöna som endast lever ca två år.

Hedemorahönsen finns i en mängd olika färger, vanliga är de gråblå.

De har extra mycket dun för att klara de kalla vintrarna här i norr. Kammen är ganska liten och gör den förmodligen mer skyddad mot förfrysning. Hönorna lägger ungefär 25 ägg i månaden när de värper som bäst, under vintern är det betydligt mindre. Äggen är vackert ljusbruna, ibland med prickar på skalet och lite mindre storlek ca 50 gr. En lantrashöna värper inte hela året om utan har ett uppehåll vid ruvning på sensommaren och under den mörkaste årstiden nov-dec. När ljuset vänder börjar hon värpa igen och några hönor lägger sig för att ruva fram kycklingar.

Hönorna är lugna och orädda, tuppen har goda fadersegenskaper och skyddar sin flock väl mot vilda fåglar och andra faror. Överflödiga tuppar blir en god ”coque au vin”. Hedemorahönsen är livskraftiga och har stark motståndskraft mot sjukdomar. Därför är vi måna om att denna lilla trevliga höna ska få leva kvar.  Lantraser av höns, ankor och gäss bevaras i ett genbankssystem.  Tack vare detta arbete är inte längre Hedemora hönsen en starkt utrotningshotad ras. Fler och fler inser hur trevligt och praktiskt det är att ha dessa mysiga, friska och vackra höns.

Fjällnära kor

Våra kvigor heter Molly och Robyn och kommer från Lillhärjåbygget i Härjedalen, kulturreservat i Jämtlands Län.

Skillnaden på fjällnära kor och fjällkor är att den fjällnära gruppen fortfarande är oförädlad. Det innebär att den har sina goda lantrasegenskaper i behåll. Den är även lite mindre i storlek och ser nästan ut som en söt ko i en Disneyfilm. Våra fjällnära kor kommer från Lillhärjåbygget, varifrån de fick vandra över myrar och genom skog innan djurtransporten tog dem hit till Långhed. Vintertid äter de fint slaget ekologiskt ängshö, lite havrekross och vitaminer. De skuttar gärna runt i snön på dagarna och borstas varje dag. På sommaren klarar de sig fint på bete i ängs- och skogsmark. Längre tillbaka betade alltid djuren på skogen på sommaren, eftersom inägomarken närmast gården i första hand behövdes för att odla säd till människor och djur.

Fjällkor kostar betydligt mindre i foder och drift. Hon äter mindre och är sällan sjuk i vårt nordiska klimat. Mjölken från både fjäll- och fjällnära kor är dessutom fetare och lämpar sig mycket väl till att göra smör och ost av.  Därtill ger hon fint kött. Fjällkor fungerar bra i flock och har dessutom lokalsinne nog att hitta hem till sitt stall. Fjällkor har i regel sunda födslar och är duktiga på att ta hand om sina kalvar. En naturligt hållen ko av genuin ras kan bli mer än 10 år gammal och få lika många kalvar. Till skillnad från en industriko som oftast inte blir äldre än 2-3 år och endast får 1-2 kalvar.

Det finns idag ca 1,5 miljoner kor i Sverige, varav ca 4000 är fjällkor. I Sverige finns endast ca 200 fjällnära kor som idag räknas till den starkt utrotningshotade fjällnära gruppen. Sverige är ett av flera länder som skrivit under på ett samarbete för att bevara biologisk mångfald, natur och artskydd i den s.k. RIO-konventionen 2003. De fjällnära korna är ingen egen ras men hanteras som en egen inom fjällrasen med eget avelsprogram. Den nordliga fjällkon härstammar ursprungligen från Finland och ses idag som en av våra utrotningshotade koraser vid sidan om Rödkulla och Allmogekon t.ex. Vänekon, Ringamålakon och Bohuskullan.

Mer info; www.boskap.nu

Gotlandskaninen

Vår gotlandskaninhona heter Rosa.

Kaniner har hållits som husdjur i minst tvåtusen år och har funnits i Sverige åtminstone sedan 1500-talet, i första hand för köttets skull. Det viktigaste var att de var friska, härdiga, lättskötta och bra på att ta hand om sina ungar. Rasen anpassades till sin miljö; klimat, betesväxter, sjukdomar, skötsel och fodervanor. Dessa husdjur kallas för lantraser. Förr var det vanligt att man hade kaniner lösa i ladugården, de åt av vad de andra djuren spillde ut och förökade sig bra. Det gjorde kaninerna till ett lättskött tillskott av kött i självhushållet. Men i slutet av 1800-talet började nya kaninraser avlas fram med inriktning på kött, päls, skinn eller färg. Det gjorde att den gamla lantrasen minskade kraftigt.

I slutet av 1970-talet insåg man att den gamla lantrasen, med både egenskaper som köttkanin och med sina vackra skinn i olika färger och teckningar, var på väg att försvinna. Kaninavelsföreningarna ville ha likformig utseende inom rasen. En inventering startades och på Gotland hittades en lokal variant av den gamla svenska lantraskaninen. Därför kallas numera vår svenska lantraskanin för Gotlandskanin. www.gotlandskaninen.se

Kaniner trivs bäst att bo utomhus året om, på vintern måste de kunna skydda sig från drag och kunna skutta in i en väl halmfylld bolåda. Kaniner gillar att gnaga på pinnar som håller deras tänder lagom långa. Men mest äter de hö, gräs, blad och morötter förstås. Även andra grönsaker uppskattas, jordärtskockor och kokt potatis kan man fresta dem med. Föreningen Gotlandskaninen bildades 1984 med syfte att arbeta för bevarande av rasen. Numera finns ett 80-tal aktiva genbanksregistrerade uppfödare spridda över hela landet. Föreningens mål är minst 250 genbanksdjur av båda könen fördelade på minst 100 genbanker.

Boka din egen kanin.

Hos oss kan du boka en alldeles egen gotlandskanin. Kaninungar födda i början av april är leveransklara i slutet av maj. Vi försöker avla på snälla kaniner med bra egenskaper.

Slå er ner i trädgården eller i bröllopsstugan och njut en kaffe. Och köp med er bröd eller bullar hem!

Brödsortimentet kan variera från dag till dag – men allt bröd är baserat på ljus eller mörk surdeg. Vi gör korgbröd på ljus surdeg, ett ekologiskt rågbröd i form, kavring och danskt rågbröd. Vi gör också en kumminbaguette som är perfekt för sommarens matsäckar och picknickar!
Vill du beställa bröd till din fest eller middag i sommar så hör av dig några dagar i förväg på telefon eller mail.