In situ
In Situ är latin och betyder ”på plats” och att man bevarar levande djur i den miljö de har formats i.
”Det vi idag kallar lantraser är de djur som i självhushållets tid fanns hos i stort sett varenda familj. Som användes för att producera till husbehov och inte i första hand för avsalu. Som var ganska bra på lite av varje och inte specialavlade för att vara bäst på en sak. Som passade till miljön de levde i och kraven som ställdes på dem för att ägaren skulle få mat på bordet och kläder på kroppen.”
Gunilla Söderstjerna, 2015
Lantraserna härstammar från bondestenåldern för 5-6 000 år sedan när de nordiska bönderna började med kor, får, getter och grisar. Enstaka djur har tillkommit från andra länder, men lantrasdjuren har funnits hela tiden. De importerade specialraserna som kom in i Sverige på Gustav Wasas tid kom till kungsgårdar och herrgårdar och nådde inte allmogen i någon större utsträckning. De senaste hundra åren har samhället förändrats radikalt. Lantraserna passade inte in i marknadssystemet och byttes ut, korsades bort eller rentav försvann. De var inte tillräckligt lönsamma och mindre i storlek än de importerade köttraserna som gav större slaktvikter och fler avkommor. Idag vet vi att långsamväxande foder och kött i regel har bättre sammansättning, smak och näringsinnehåll. Lantraserna står högst på menyn hos exklusiva restauranger och medvetna kockar och linderödsgrisen är även slowfoodklassad. En stor del av världens befolkning lever i ett resursslösande och polariserat välfärdssamhälle samtidigt som fattigdomen och polariseringen breder ut sig. En dag kanske vi åter behöver de sunda lantraserna när industriproduktionen har kollapsat och sjukdomarna skördat nya offer. Moral och etik inom djurhållning med allt större industriella enheter är inte bra för varken djur, människor, växter eller för miljön. Som den engelska dramatikern Christoffer Marlowe uttryckte det:
”Det vi människor ger djuren får vi tillbaka själva”.
