Att odla sina egna grönsaker för självhushåll på hälsingegårdar och mindre familjejordbruk är en ganska ny företeelse. Som bonde hade man förr alltför mycket arbete att utföra med djur och odlingar. Någon extra tid över för odling av blommor och grönsaker i ett självhushåll fanns inte. Det tunga hushållsarbetet som tvätt, städning, lagning av kläder, hantverk och matlagning tog mycket tid. Först runt sekelskiftet 1900 började man tillverka trädgårdsmöbler och sitta ute i trädgården, kanske för att dricka en kopp kaffe i en skuggig berså. Innan dess hade bonden tagit ut en enkel allmogestol som han satt gränsle på och drack kaffe på fat. I slutet av 1800-talet öppnade staten möjlighet för egna företagare att öppna en lanthandel. Tidigare hade byborna köpt det som behövdes på olika marknader. Varje liten by fick nu sin egen lanthandel, bensinmack, cykelverkstad och bageri. Människor träffades gärna i lanthandeln och slog sig ner i trädgården. Kanske man även passade på att låna affärens rikstelefon när man inhandlade varor som kaffe, te, socker och kryddor, sådant som en bonde inte kunde odla eller tillverka själv. Eller så lämnade man in smör eller ost till försäljning genom byteshandel. När bilen blev var mans egendom förändrades köpvanorna och de små lanthandlarna fick slå igen till förmån för större mataffärer och i förlängningen köpcentrum. Inspiration från södra Europas slott och herrgårdskultur att odla blommor för att komponera rabatter samt kål, rovor, bönor och ärtor i en egen allmogeträdgård vann runt sekelskiftet även mark i Hälsingland. 

Nu förvaltas kulturarvet av biologisk mångfald inom köksväxter av ideella krafter inom föreningen Sesam. Äldre fröer bevaras även i genbank hos SLU för eventuella framtida behov och forskning pågår alltjämt. Ofta så ger de äldre fröerna inte lika stora skördar. De kan även vara mer lokalt anpassade för odling. Syftet är att kunna återbörda och odla dessa äldre fröer och växter gärna i de områden där man hittat dem. Idag erbjuds även både ekologiska och äldre sorters fröer via olika fröföretag. På Hälsingegården samarbetar vi så mycket vi hinner och har möjlighet med olika organisationer för bevarande och lokal odling ”in situ”. Vi har odlat en tagetes Linné från 1700-talet. En gråärt med ursprung från grannbyn Näsbyn. Vi odlar helst ekologiskt och biodynamiskt. Rabarber, röda och svarta vinbär, krusbär, hallon och jordgubbar plockas, fryses och saftas. Endast arbetstid, personal och ekonomiska samt praktiska resurser skapar begränsningar i alla de visioner som kan gestaltas i en allmoge trädgård. Hälsingegårdens ambitioner att visa en helhet av hur en hälsingegård har och kan fungera med både historia, nutid och framtid är unik i sitt slag. Ett kulturarv som endast kan upplevas på denna plats.

Hommage till bonden Brorsson som här skördar sin ekologiska potatis

Om man studerar den laga skifteskarta som upprättades i slutet av 1800-talet blir man förvånad över hur uppdelad odlingsmarken var i små enheter. Varje liten åkerbit var oerhört viktig för djurens och människornas överlevnad under vintern. En missväxt kunde innebära att man var tvungen att emigrera eller dö av svält. Under första hälften av 1800-talet drabbades även Hälsingland. Många emigrerade, framförallt till Amerika och många mindre gårdar övergavs för drömmen om ett bättre liv på andra sidan Atlanten. Storbönderna som hade egen skog och mark klarade sig bättre med hjälp av storhushåll, pigor och drängar. Skogen gav gården ekonomiska resurser, alltjämt överlever privatägda sågföretag med stora marginaler. Linet som odlades särskilt i Hälsingland och den framväxande textilindustrin gav överflödet. Riksdaler kanske det var ont om men mat hade man och hantverket kunde man. Bönderna hjälptes åt att bygga och fram till Laga Skifte hade man även gemensamma skogsbeten åt sina lantrasdjur. I takt med att den agrara och industriella revolutionen kom till Norden och möjliggjorde brukandet av större markområden med hjälp av maskiner fick bonden mer tid över till annat och kunde även utöka sina arealer. En gård med ca 15-20 hektar odlingsmark ansågs i slutet av 1800-talet vara en stor självförsörjande enhet. Idag krävs närmare 500 – 1000 hektar för en familj att överleva ekonomiskt på EU-bidrag och avsalu av växtodling, mjölk- eller köttdjursuppfödning. Industrialismen har omformat idén om att driva jordbruk som självhushåll och skapat en marknadsanpassad livsmedelsindustri med bonden som råvaruleverantör till slakt- förpacknings- och varuindustrin. Men alltfler bönder väljer att kontrollera hela kedjan och istället sälja direkt till kund, utan mellanhänder. Odlingslandskapet i Hälsingland har förändrats. Idag ser man inte lika många betesdjur och stora markarealer växer igen. Sly tar över och röjsågen kan inte konkurrera med betesdjuren. Industrin för markskötsel lever och frodas. Skogsbetesmarker och ängsmarker där man förr tog sitt hö är bortom räddning.  För att kulturlandskapet och den biologiska mångfalden i växtfloran ska överleva måste marker betas av mular och helst av olika sorters djur som nöt, får och häst. På Hälsingegårdens 5 hektar mark som omger gården tas idag hö. Markerna efterbetas och känsliga miljöklassade områden längs Hässjaån betas av olika djurslag under höst och vår. Har vi tid och möjlighet hässjar vi gärna höet och vi använder i möjligaste mån sådana redskap som främjar den biologiska mångfalden. Vår gamla trotjänare Volvo BM Buster är lätt på foten till skillnad från dagens stora, dyra och tunga jordbruksmaskiner. Äldre sorters spannmål förvaltas via föreningen Allkorn där man konstaterat att många äldre sorters spannmålsväxter innehåller både mer smak och näring än de framavlade växtfröer som är marknads- och industrianpassade. På Hälsingegården har vi odlat svarthavre och nakenhavre till spannmål och Glanshammarråg för malning av rågmjöl som vi bakat surdegsbröd av.